tirsdag, april 26, 2016

Om den klassiska kritiken ska fortsätta att existera måste den vila på ett hållbart kulturellt minne, som ger verket dess plats i historien. Annars riskerar kritikerna att reduceras till opinionsbildare, skriver författaren Anders Olsson.

1 kommentar:

Martin Glaz Serup sagde ...

" (...) Om kritiken är bedömningens konst utan givna regler, måste vi alltså tillfoga att omdömet kräver ett minne för att alls fungera på ett meningsfullt sätt. Varje gång vi bestämmer ett verk, inordnar vi det i en genre eller i ett historiskt sammanhang, vilket förutsätter en fond av estetisk erfarenhet. En kritiker måste ha läst andra böcker, sett andra målningar, hört annan musik, innan han värderar verket. All kritik är ett samtal med tidigare konst.

Detta kan tyckas självklart, men är det inte. Om kritik är bedömningens konst som aktivt gör bruk av ett kulturellt minne, och om vi vill upplösa kanonbegreppet som brukar definieras just som ett sådant aktivt minne, får vi problem. Om kritiken saknar minne är den blind. Utan det kan vi vare sig bestämma vad ett verk är eller avgöra vad som är nyskapande eller enbart efterklang.

Visserligen kan vi inte, som Kant inskärper, anföra förnuftsskäl för våra estetiska omdömen. Men minnet hjälper oss inte bara att bestämma vad ett verk är och ge det en plats i historien. Det ger också vår kritiska fantasi vingar. Plötsligt ser vi mönster i det vi läser och får ett språk för det vi vill säga. Ändå är själva omdömet är fritt. (...)"